"Temat för debatten, demokrati och EU, kan tolkas på följande sätt. EU som garanti för demokrati. Demokrati i EU och demokrati i medlemsstaterna. Alla tre aspekterna är viktiga och kan inte skiljas från varandra.
Låt oss minnas historien: föregångarna till EU skapades en gång för att göra Europa säkert för demokrati, och för att förhindra ett återfall i det som hänt under trettio- och fyrtiotalet. Det är därför som unionen är grundad på de universella värdena demokrati och mänskliga rättigheter.
Detta har redan starkt inverkat på södra Europa. En av de faktorer som ledde till diktaturernas fall i Spanien, Portugal och Grekland var utsikten om medlemskap i EU, och EU var viktig för att förankra och säkra demokratin i de tidigare diktaturerna.
Jag har ofta diskuterat detta med Greklands utrikesminister Georgios Papandreou. Han talar perfekt svenska efter sina år som flykting i Sverige. Han är ett levande exempel på hur EU tryggar demokratin i nya demokratier – och en av dem som förespråkar utvidgning.
Idag är det kandidatländerna i Central- och Östeuropa som ser medlemskap i unionen som en garanti för en fortsatt demokratisk och fredlig utveckling.
De universella värdena är nu integrerade i Köpenhamnskriterierna för inträde. I Amsterdam- och Nicefördragen har medlemsländerna dessutom infört nya garantier mot en odemokratisk utveckling i medlemsstater. Nicefördraget skapar möjlighet för ett tidigt varningssystem om det uppstår en klar risk att en medlemsstat inte respekterar principerna om grundläggande rättigheter.
Vi är inte där än, långt därifrån. Men den växande vågen av främlingsfientlig högerpopulism i många länder är naturligtvis mycket oroande.
Vi har sett det i bland annat Österrike, Italien, Danmark, Frankrike. Och inget land är skyddat. För tio år sedan hade vi en liknande utveckling också i vårt land, även om den inte var lika svår. År 1992 attackerades 50 flyktingförläggningar och ytterligare omkring 50 attacker med Molotov-cocktails och sprängmedel utfördes mot flyktingar. En prickskytt hade flyktingar som måltavlor i Stockholm. Vi hade ett högerpopulistiskt främlingsfientligt parti, Ny demokrati, i vår riksdag. De misslyckades totalt, och vi är fortfarande ”vaccinerade” mot detta slags parti – men vi kommer inte att vara vaccinerade för alltid.
Dessa händelser för tio år sedan har lärt oss två saker:
För det första måste man inte en mycket tuff attityd, det vill säga nolltolerans, mot främlingsfientliga rörelser. Att försöka möta dem på halva vägen och därigenom avväpna deras argument fungerar inte. Inte på nationell nivå. Inte på EU-nivå. Eftergifter kommer bara att legitimera deras krav och göra dem starkare, och kan förskjuta hela debatten mot restriktioner för flyktingar – som vi har sett i Danmark.
För det andra måste man främja en dialog med, och kunskap om, andra kulturer. Det är därför som den svenska regeringen nu till alla skolor distribuerar en bok, JALLA, baserad på berättelser av tonåringar från muslimska länder.
För det tredje måste man sköta ekonomin och välfärden och bekämpa arbetslösheten. Roten till problemet ligger ofta i medborgarnas dagliga liv: hög arbetslöshet, nedgång i ekonomin med förlust av jobb, hårdare konkurrens och grundläggande förändringar i etablerade institutioner, i vissa fall till och med delvis orsakade av effekterna av EU:s inre marknad. Socialt utanförskap. Oro för pensionssystemen, och sjukvårdssystemens ständigt ökade svårigheter att fullgöra sina uppgifter.
Detta är universella problem i Europa och de måste mötas med konkret handling. Grogrunden för dessa rörelser kommer inte att utplånas av ett par informationskampanjer eller några institutionella reformer. EU och dess medlemsstater måste ta arbetslöshet, pensioner, utbildning och socialt utanförskap på mycket stort allvar. Annars kan alltid människors rättmätiga oro och fruktan för det som är främmande att utnyttjas av hänsynslösa populistiska ledare.
Med tanke på vad EU står för, är det inte förvånande att extremiströrelser är mycket negativa mot unionen. När nationalister på högerkanten vinner terräng, minskar stödet för unionen. Detta är särkilt oroande eftersom EU idag är demokratins och de mänskliga rättigheternas starkaste försvarare i Europa, liksom en stark förespråkare för dessa universella värden över hela världen. Med tanke på denna utveckling hoppas jag få se ett ökat stöd för EU från vänstern också här i Sverige.
* * *
Den andra aspekten, demokrati i EU, bör ses mot denna bakgrund. Över hela världen ser vi en oroande utveckling mot mindre och mindre intresse för det politiska livet. Vi kan se det på nationell nivå, i de sakta sjunkande deltagandet i nationella val, och stadigt minskande deltagande i politiska partier och organisationer, speciellt bland unga. På den europeiska nivån ser vi det bland annat i det mycket låga och minskande valdeltagande till Europaparlamentet.
Orsakerna till denna allmänna trend är många och komplexa, men de är till stor del samma orsaker som ligger bakom ökningen av populistiska rörelser.
Vi behöver visa att unionen förmår hantera de frågor som ligger högst på människornas dagordning. Att EU kan göra skillnad när det gäller att skapa fler och bättre jobb, skydda miljön, bekämpa internationell brottslighet och främja global solidaritet. Och vi måste visa att vi kan utveckla unionen och dess institutioner för att fullgöra dessa uppgifter.
Men vi måste också nå ut till medborgarna för få dem genuint engagerade i denna debatt om Europas framtid. Det är därför som den svenska regeringen har sammankallat en speciell kommitté bestående av riksdagsledamöter, för att stimulera den nationella debatten inför nästa regeringskonferens.
Nicefördraget har kritiserats hårt för att inte vara tillräckligt långtgående när det gällde att besluta om djupa förändringar i strukturen. Man hör ofta argumentet att loket var gjort för en gemenskap bestående av sex medlemsstater och att det inte fungerar väl ens med 15 medlemmar, än mindre med 27.
Jag köper inte det. Det var helt enkelt inte Nicefördragets uppgift. Uppgiften var att besluta om de institutionella reformer som var absolut nödvändiga för att införliva tolv nya medlemsstater. Det hade ett antal precisa uppgifter: hur rösterna ska vägas, kommissionens sammansättning, platser i Europaparlamentet och andra institutioner och ökad användning av kvalificerade majoritetsbeslut. Men den process vi nu har påbörjat med konventionen och den kommande regeringskonferensen kommer att ge alla möjlighet att diskutera radikala förändringar.
Vi har frågan om maktbalansen mellan EU:s institutioner, med andra ord, hur medborgare i medlemsstaterna ska kunna påverka unionens beslut. Vi har balansen mellan medlemsstaterna. Och balansen mellan EU som sådant och medlemsstaterna.
Ska vi satsa på drömmen om en federal modell, där man skulle göra komissionen till en slags europeisk regering, baserad på ett parlamentariskt mandat i Europaparlamentet, och låta de nationella regeringarna acceptera en roll som en slags senat, eller överhus, för lagstiftande frågor?
I den federalistiska drömmen tänker man sig ett system likt ett nationellt system. Om regeringen möter stark opposition i parlamentet måste den avgå. Och då är den logiska konsekvensen att regeringen kan upplösa parlamentet och utlysa nyval.
Detta system har uppenbara fördelar, det är en tydlig modell, det kommer att ge varje medborgares röst samma tyngd, och det skulle ge den europeiska regeringen ett starkt mandat.
Men är det ett realistiskt perspektiv för den Europeiska unionen?
Människor identifierar sig först och främst med sina nationer, delvis med Europa, men mycket litet med EU. Även om fler och fler beslut fattas på EU-nivå, bryr sig de flesta mycket mer om den nationella politiska debatten än om EU-debatten. En ”europeisk nation” kan inte åstadkommas artificiellt genom institutionella åtgärder. Tvärtom, att röra sig mot någon slags federalism utan stöd från medborgarna kommer oundvikligen att skapa en backlash.
I den federalistiska drömmen skulle vi inte längre ha en oberoende kommission. Före valen skulle kandidaterna vara tvungna att formulera en plattform, bilda allianser och ge löften till olika politiska grupper eller medlemsstater, för att få en tillräcklig majoritet. Det vore naivt att tro att en sådan kommission sedan skulle vilja sköta sin uppgift på ett neutralt sätt utan egenintressen. Och balansen mellan medlemsstaterna, stora och små, och geografiskt, skulle gå förlorad, utan tvekan till de små och medelstora ländernas nackdel.
Den svenska regeringen ser det nationella politiska systemet som en bas också för EU-politiken. De nationella parlamenten ska fortsätta att vara den huvudsakliga källan till legitimitet för medborgarna i medlemsstaterna. De nationella regeringarna ska även i fortsättningen ses som den viktigaste representanten i beslutsprocessen i EU. Sverige finner den nuvarande institutionella balansen förnuftig. Vi ser ett starkt råd i förbund med nationella regeringar och parlament som unionens ryggrad.
Vissa menar att det nuvarande systemet inte ger utrymme för att utkräva demokratiskt ansvar. Jag håller inte med om det. Medlemsstaternas regeringar har ett politiskt ansvar gentemot sina nationella parlament. Och detta är en viktig drivkraft i många medlemsstater. Det sätt på vilket regeringarna agerar och bevakar nationella intressen granskas närgånget.
Om vi vill ge Europaparlamentet en större roll, bör vi noga tänka igenom exakt vad det är vi vill. Nya ansvarsområden för Europaparlamentet skulle i grund och botten betyda minskade ansvarsområden för de nationella parlamenten. Önskar vi till exempel ge dem en ökad roll när det gäller budgeten, eller finansieringen av unionen?
Men vi behöver naturligtvis också starka övernationella institutioner, speciellt en stark kommission. Den är oundgänglig som drivkraft och initiativtagare till förslag. Den har en avgörande roll som väktare av fördragen och vakthund över implementeringen av EU:s lagstiftning och politik i medlemsstaterna. Den kan också spela en viktig roll i den öppna koordineringsmetod som skulle passa flera av de nya utmaningar unionen kommer att stå inför. Kommissionens uppgift är att bevaka de intressen som unionen som helhet har. Det är därför som den måste vara fullständigt oberoende, och dess medlemmar är strängt förbjudna att fästa särskild uppmärksamhet vid sina egna länders, eller ett särskilt lands, intressen, eller att söka eller ta emot instruktioner från någon regering eller annan grupp. I det avseendet kan kommissionen ses som en garant för de medelstora och mindre länderna mot oegentligheter från de större. Detta är en av unionens hörnstenar.
Vissa hävdar att det finns en motsägelse mellan detta och de regler i fördraget som kräver att det måste finnas en medborgare från varje medlemsstat i kommissionen. I själva verket är det tvärtom. Det är nödvändigt för kommissionens oberoende att minst en av dess medlemmar har kunskap om varje individuell medlemsstat, dess historia, dess förflutna, dess traditioner och dess nationella debatt.
Ta den svenska kommissionären till exempel. Hon tar ofta ställning mot den svenska regeringen. I själva verket är jag säker på att hon skulle ha en annan mening om en hel del av det jag säger idag. Men hon är svensk, och också från norra Sverige. Hon har kunskap om Sverige, hon har kunskap om våra problem. Utan den kunskapen skulle kommissionen vara handikappad i sin roll som talesman för hela unionens intressen.
Balansen mellan medlemsstaterna och unionen, med andra ord unionens kompetenser, är en av de viktigaste frågorna för konventionen. Men låt mig omedelbart säga att jag inte tror att det är en större problem. Vem som gör vad är redan klart. Det finns inget större behov att definiera det ännu mer detaljerat. De flesta medlemsstaterna inser att det varken är önskvärt eller möjligt att göra en detaljerad katalog över kompetenser.
Det skulle medföra en risk att vi ofrivilligt skulle riva upp vad EU hittills har åstadkommit inom vissa områden. Den andra risken är att vi binder våra händer och gör oss av med verktyg som vi kan komma att behöva. När Romfördraget 1957 undertecknades, stod där inte ett enda ord om miljö. Och vem kunde för ett år sedan ha förutsett de åtgärder som vi var tvungna att vidta efter 11 september? Om vi hade haft en kompetenskatalog ristad i sten, skulle vi ha reagerat på utmaningarna mycket långsammare.
Många tycks se konstitutionen som den övergripande målsättningen. Tyska tidningar talar ofta om konventionen som en ”konstitutionell konvention”. Också några svenska tidningar och deltagare i den svenska debatten ser en ”konstitution” som det magiska ord som kommer att lösa alla problem.
Naturligtvis är den positivt med en ommöblering för att få ett brett dokument. Men strängt taget kan man säga att redan de nuvarande fördragen utgör en slags ”konstitution” med detaljerade regler om kompetenser och ansvarsområden för de olika aktörerna, och om procedurer. Så frågan är inte så mycket om vi ska ha en konstitution, utan snarare vilken konstitution vi ska ha.
Men en avgörande fråga är om vi ska försöka besluta alla dessa frågor en gång för alla och ha budorden ristade i sten, eller om vi ska hålla oss till den nuvarande metoden och låta fördragen och institutionerna utvecklas när nya problem dyker upp på agendan och gamla sjunker undan.
Det borde inte komma som någon överraskning att mina sympatier ligger hos det andra förhållningssättet. Att skapa den Europeiska unionen är inte något man gör en gång för alla enligt några sinnrika ritningar. Det är snarare som att bygga ett samhälle. Man börjar med huvudgatan och några byggnader. Sedan växer staden med nya hus och nya gator och nya områden. Ibland måste vi riva ner gamla byggnader och ge plats för nya. Om inte, kan några komma att falla samman av sig själva. Kommunikationer blir viktigare liksom trafikregler, energitillgång och sophantering. Föroter börjar växa upp. Och slutligen måste vi fråga oss om allt borde äga rum i den staden, eller om en del av aktiviteterna borde flyttas någon annanstans.
När detta väl har sagts, finns det mycket vi kan och bör göra för att utveckla unionen och dess institutioner:
För det första finns det allvarliga bister i det sätt på vilket rådet nu arbetar.
Europeiska unionens rådsmöten är inte särskilt väl förberedda eller välordnade. Det finns brister i koordinationen mellan olika sektorer. Det saknas allför ofta fokus på väsentliga frågor. Och ibland spenderas alltför mycket av våra administrativa och politiska resurser på mindre viktiga frågor. Trots framsteg de senaste två åren, finns det fortfarande inte tillräckligt stor öppenhet i rådets arbete eller i de andra institutionerna. Utvidgningen kommer att ytterligare framhäva våra brister.
Men det är viktigt att understryka att de flesta problemen kan lösas nu utan några tillägg i fördraget. Det är därför viktigt att regeringarna tar itu med dessa frågor och inte låter sig hindras av arbetet med konventionen. Sverige har lagt fram några förslag i detta avseende – hur ordförandeskapen bör arbeta tillsammans, hur rådet bör reformeras och hur en språkreform bör hanteras. Jag hoppas att vi redan kan se de första resultaten vid toppmötet i Sevilla om några veckor.
För det andra kommer jordbruks- och regionalpolitiken – och med dem budgetpolitiken – att kräva långtgående reformering. Inte på grund av utvidgningen – det är redan hög tid för reformerna. Den gemensamma – eller kanske snarare föråldrade –jordbrukspolitiken tillkom en gång för en helt annan situation, när Europa hotades av brist på mat. Idag begränsar den andra länders tillgång till marknaden. Idag förstör subventionerade produkter marknaden i kandidatländer och i tredje världen. Idag strider den ofta mot sund miljöpolitik. Idag är den också en tung finansiell börda, den kostar över 40 miljarder euro per år och står för nästan halva den totala EU-budgeten. Vi kan glömma legitimitet bland medborgarna om vi inte kan skapa ett sunt system. De vill ha ett system som främjar god miljö, djurens välfärd och biologisk mångfald. Endast en tredjedel av EU:s medborgare tycker att CAP (den gemensamma jordbrukspolitiken) fullföljer sin målsättning. Frågan är inte om CAP borde reformeras, utan när och hur.
För det tredje bör vi utveckla en gemensam utrikespolitik, något som medborgarna alltid verkar tycka vara önskvärt. Om EU hade haft en gemensam utrikespolitik för tio år sedan, kunde vi ha undvikit ett decennium av krig på Balkan. I vår, för första gången på över ett årtionde, rasar inget krig på Balkan, mycket beroende på det arbete unionen utfört.
Vi är på många sätt i ett mycket bättre läge nu än för tio år sedan: Vi utvecklar militär och civil kapacitet för krishantering; vi är mer aktiva och inflytelserika på Balkan, i Mellanöstern, i Afrika. Och i världen efter den 11 september, är EU, när vi agerar i enighet, effektiv och inflytelserik. Men vi måste göra mycket mer för att arbeta för global utveckling, mänskliga rättigheter och demokrati. Toppmötet i Johannesburg kommer att ge tillfälle att visa EU:s engagemang. Vi bör också göra mycket mer för att förhindra konflikter och för att stödja FN.
Men vi behöver en större samstämmighet i vår politik. Endast med en verkligt sammanhängande gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, där handel, utveckling, migration och miljö är integrerade, där politiska områden och pelare koordineras och där unionens olika röster – ordförandeskapet, kommissionen, den höge representanten och medlemsstaterna – koordineras, kommer vi att bli inflytelserika.
Jag tror att vi behöver EU som en global aktör. Vi behöver EU ibland tillsammans med USA och ibland för att balansera USA. Det är aldrig bra med endast en stormakt på den globala arenan. EU bör – och kan – vara en viktigare global aktör. Men för att vara en stark global aktör, måste EU backas upp av opinionen i våra länder i Europa.
För några år sedan förde vi en diskussion om ett federalt Europa. Svenskar, britter och andra anklagades för att de inte gick längre i den riktningen. Idag ser vi en annan andra trend: EU kritiseras mer, nationella intressen vinner terräng och det finns en klar risk för en backlash för det europeiska samarbetet.
Jag tror att vi nu är på väg mot en situation där vi som pragmatiska gråsossar måste ta ansvar för att skydda och försvara gemenskapsmetoden, det europeiska projektet, vad vi redan åstadkommit. Låt oss inte göra stora europeiska revolutioner, låt oss gå steg för steg så att medborgarna kan följa och stödja EU också som en global aktör."