"Förra veckoslutet kunde vi läsa rubriken `13 döda i israelisk attack mot Gaza´. Vissa journalister beskrev den som början på en invasion av Gaza, andra som ett försök att påverka valet i Israel. Men på det hela taget var den övervägande reaktionen apati. Och vad ska man göra?
Vi har gjort uttalanden, fördömt våldet, antagit revolutioner. Vi har haft mötena, gjort resorna, hållit konferenserna. Vi har hört löftena – om säkerhet, om lösningar, om ”sista gången” - och vi har sett resultaten.
Risken finns att uppgivenhet ersätter hopp – att apati ersätter handling. Faran är att rubriken ”13 döda” bara blir bokstäver och siffror – att vi undertrycker vetskapen om att ytterligare 13 individer – den siste av dem en sexårig pojke – har lagts till dem som redan dödats.
Uppgivenheten är vår största fiende.
Vi måste fortsätta reagera när palestinska barn i månader förhindras att gå i skolan, när de äldre inte kan träffa sin doktor, när havande kvinnor hindras från att komma till sjukhus för att föda. Vi måste protestera när föräldrar inte kan komma till arbetet, inte kan försörja sina familjer – för att deras byar spärras av, för att det råder utegångsförbud, för att trupper och tanks står i vägen – när människor inte kan leva sitt dagliga liv utan att ständigt förödmjukas.
Över 2000 palestinier och 700 israeler har dödats – och många fler skadats – sedan den andra intifadan började. Hundratals palestinska hus har raserats. Tusentals olivträd har dragits upp med rötterna. En majoritet av palestinierna på Västbanken och i Gaza lever i fattigdom. De olagliga bosättningarna fortsätter. Israel har rätt att försvara sig mot terrorism, men ingen kan i realiteten tro att detta är det bästa sättet att göra det.
Nu har man byggt en mur, ungefär 350 kilometer lång, 8 meter hög, 60 meter bred. Israel kallar den skydd. Palestinier kallar den – helt riktigt – konfiskering.
I förra veckan stängdes en by i närheten av Tulkarem innanför muren. 62 affärer raserades. 2 500 palestinier förlorade sitt levebröd.
Det finns inga vinnare i en sådan situation.
Också israelerna lider. De lider av den ständiga fruktan för självmordsbombare. Vi kan aldrig acceptera eller förstå när israeliska civila, när tonåringar på diskon och kaféer, blir målen. Nästan en fjärdedel av invånarna har en vän eller en familjemedlem som har förlorat någon i en självmordsattack. Turister strömmar inte längre till landet, inte heller investerare. Ockupationen dränerar landet på resurser.
Jag fruktar för framtida generationer.
Palestinska ungdomar förvägras normala drömmar och hopp om studier, om arbete, om ett liv. En del av dem berövas sin framtid av sina egna – när de utnyttjas som vapen mot människor som kunde ha varit vänner. Unga israeler får en förvriden bild av världen när de måste anpassa sig till förtryckarens roll i de ockuperade områdena.
Hur ska dessa unga palestinier och israeler kunna förstå att fred kräver kompromisser, när de har uppfostrats till hämnd? Att fred kräver tolerans, när de har fått lära sig att hata? Att fred kräver samarbete, när de har utbildats till strid?
Jag fruktar att det palestinska folket snart kommer att förlora allt hopp om en självständig stat, och att Israel kommer att förlora sina moraliska värderingar. Israel är en demokrati som balanserar på slak lina.
Både israeler och palestinier måste inse att antingen vinner de freden tillsammans – eller också förlorar båda.
Resultatet i det israeliska valet för två dagar sedan, pekar tyvärr mot fortsatt konfrontation, i stället för säkerhet och fred.
För mig är den politiken cynisk, inte minst för att israeliska myndigheter motverkar arbetet för reformering och fred i den Palestinska Myndigheten. Detta blev tydligt när den israeliska regeringen nekade tre palestinier att lämna landet för att delta i en fredskonferens i London, när universitet stängs, och när tidpunkten alltid tycks lämplig för våld, men inte för förhandlingar.
Extremister på båda sidor stöder i själva verket varandra när det gäller att förhindra fred.
Vanliga män, kvinnor och barn, palestinier och israeler, måste betala för sina ledares tillkortakommanden.
Men vi vet också att majoriteten på båda sidor stöder ett fredsavtal och tycks villiga att betala det nödvändiga priset.
Vi vet alla vad målet måste vara: En fredlig samexistens mellan två suveräna stater. Vi vet alla att detta bara kan nås genom fredliga förhandlingar, grundade på internationell rätt och de relevanta FN-resolutionerna.
I stället för att använda våld borde den israeliska regeringen göra allt för att få processen på rätt spår igen. Israel måste upphöra med ockupationen, ge upp bosättningarna, och gå med på en pragmatisk lösning beträffande Jerusalem, i utbyte mot fred. Israel måste följa internationell rätt och konventioner och sluta att förödmjuka befolkningen i de ockuperade områdena. Murarna, både den av taggtråd och den av misstro, måste rivas.
Det palestinska ledarskapet måste göra allt i sin makt för att stoppa terrordåd och vidta lagliga åtgärder mot de ansvariga. De måste stoppa dem som utnyttjar de ungas förtvivlan genom att rekrytera dem som terrorister. Den Palestinska Myndigheten måste åstadkomma reformer för säkerhet, demokrati och mänskliga rättigheter.
Båda sidor måste försöka att göra sig av med attityder som endast tjänar till att begränsa och förminska – ockupationsmaktens, eller revolutionärens, mentalitet.
Det verkar som om de är oförmögna att sätta stopp för konflikten och finna en väg tillbaks till förhandlingsbordet på egen hand. Det krävs en intervention av en tredje part.
Vårt hopp just nu är den vägkarta som föreslagits av EU, och som bygger på det arabiska initiativet att till år 2005 få en självständig, demokratisk och livskraftig palestinsk stat, sida vid sida med Israel och dess andra grannar. Kvartetten – EU, FN, USA och Ryssland – antog informellt Vägkartan den 20 december förra året. Nu måste den genomföras, för att inte möta samma öde som Mitchell-planen och andra planer.
Ett avgörande inslag för att planen ska lyckas är upprättandet av övervakning och kontroll för att observera och rapportera om hur de båda parterna agerar.
Om vi tror på en palestinsk stat, måste vi också se till att förbereda den. Tidiga val är nödvändiga. Vi måste hjälpa till att tillförsäkra palestinierna reformer för demokrati, god förvaltning och mänskliga rättigheter – för en rättsstat. Sverige är en av de största givarna av humanitärt stöd och utvecklingsstöd till palestinierna, och vi kommer att fortsätta att stödja den Palestinska Myndigheten och den civila befolkningen.
Ockupation och våld skapar ett klimat av tystnad och hindrar yttrandefriheten. Men en öppen diskussion om problemen i det palestinska samhället är nödvändig. Reformer är nödvändiga. Och du, kära Hanan, är själv ett utomordentligt exempel på hur detta kan och bör göras.
Någon gång i slutet av 1980-talet blev du välkänd för det internationella samhället. I en ovanligt kompakt manlig omgivning stack du ut, men inte huvudsakligen för att du är kvinna. Då liksom idag stack du ut som en person med betydande integritet och förnuft i en kaotisk situation. Din politiska gärning är berättelsen om ständig kamp för rättvisa och varaktig fred, förd med stort mod, förkrossande styrka och oemotståndlig elegans.
Dina bedrifter är imponerande, som förhandlare, som minister, som pionjär för mänskliga rättigheter och demokrati. Alltid en ypperlig förespråkare för den palestinska saken – aldrig rädd att kritisera också dina egna när det behövs.
Världen behöver flera politiker, flera förebilder, flera kvinnor som du!
På svensk TV igår intervjuades några människor i Ramallah om dig, och en gammal man sa: ”Det hade varit bra om det hade funnits många andra som hon.”
Det är en stor ära för mig att tala till din ära idag, och att vara med när du tar emot detta välförtjänta pris till minne av en annan stor personlighet, Olof Palme.
Strax före sin död sa han att politik bara är ett sätt att förverkliga våra drömmar. För många svenskar är social rättvisa hemma och internationell rättvisa utomlands delar av samma kamp. Kanske är det därför som konflikten mellan Israel och Palestina finns i så många svenskars tankar. Ty detta är i grunden en konflikt om rättvisa; de förföljdas och fördrivnas rätt till ett hemland, till självbestämmande, till säkerhet och frihet. För detta kan du räkna med vårt stöd."