Grått väder i Tensta, regn i luften. Tyst och tomt i skogen på det gamla gravfältet från järnåldern, där den senaste dödsskjutningen ägde rum på Luciakvällen. I Rinkeby försöker Mynta Café med sin utmärkta marockanska mat att återhämta sig efter dubbelmorden i början av december.
Mer än tjugo mord på två år i stadsdelarna kring Järvafältet. En del av Stockholm som även rymmer så mycket positivt. Vad blir effekterna för barn som växer upp med detta ständiga våld? Vilken trygghet erbjuder vi för de som kommer hit från krigszoner i andra delar i världen?
Jag har inte läst alla de texter som författats den senaste tiden, på DN Kultur och andra ställen, om vem som har rätt i sina verklighetsbeskrivningar av Sverige. Däremot har jag noterat att mängden sådana texter långt överstiger antalet artiklar där samma debattörer begett sig till miljonprogramsområdena och gett röst åt de boende där.
Skulle morden på Järva ha inträffat i rikare stadsdelar hade reaktionerna i medie- och kultureliterna sannolikt varit annorlunda. "Kanske är tystnaden kring morden i fattiga Järva det värsta av allt", skriver Natalia Kazmierska från fredagens demonstration mot våldet. Det är lätt att hålla med henne.
Var är de rejäla satsningarna på miljonprogrammet från statens sida? Ja, det är bra att Stockholms stad förstärker sina insatser, men hur kan finansminister Magdalena Andersson vara stoltöver att staten inte gör av med sina pengar när det har saknats ordentliga investeringar mot segregationen?
Var är högerdebattörernas krav på ordentliga åtgärder mot bostadssegregationen - eller på de borgerliga kommuner som vägrar ta emot flyktingar? På en solidarisk, skattefinansierad välfärdspolitik?
Var är de "progressiva" eller "kulturradikala" ledartexterna om tryggheten på Järvafältet, om att statens blygsamma satsningar inte räcker för rättvisa uppväxtvillkor? Den som vill argumentera med trovärdighet för en "human flyktingpolitik" borde också ge röst åt människorna i miljonprogrammen och kräva ordentliga åtgärder mot segregationen, istället för att förneka problem som tillåtits växa under lång tid.
Det har redan dröjt alltför länge utan att de politiska partierna prioriterat miljonprogramsområdena och arbetet mot segregationen tillräckligt. Jag hoppas verkligen år 2017 blir en vändpunkt då debatten tar utgångspunkt i verkligheten. Ett år av mobilisering och ordentliga satsningar mot våld och segregation.